Vad Gör Céline

OK bättre sent än aldrig.. och ett planerat kejsarsnitt kanske inte är världens mest spännande sak att skriva en förlossningsberättelse om men här kommer den ändå.. 🙂

Den 27:de augusti 2014 kl. 9.00 befinner vi oss på SÖS på avdelningen för planerade kejsarsnitt. Jag är nervös, förväntansfull, har sovit typ tre timmar och är vrålhungrig då jag fastat sedan kvällen innan. Vi kommer in i ett litet rum där vi får reda på att vi är nr. 3 i turordningen och detta innebär att runt kl. 12.00 så kommer jag ligga inne för operationen. Jaja tänker vi, tre timmar går rätt snabbt och då hinner jag kanske vila lite, men HUR ska jag överleva hungern?! Vi får ta på oss de berömda sjukhuskläderna, jag ser ut som en töntig flodhäst och Ed ser ut som en snygg läkare.. orättvist.. Vi passar på att roa oss lite och leker doktor och rotar bland alla skojiga saker som ligger framme hehehe och som tur är hade vi precis plockat tillbaka allt när en barnmorska kommer in för att ge lite kort information. Jag klagar lite över hungern.. så klart… och barnmorskan hämtar dropp, YEY tänker jag som tror jag ska bli typ.. McDonalds mätt på det.. 🙂 Barnmorskan sticker mig i handen.. AJ! men inget verkar hända och droppen tar inte.. hon sprutar in något i handen för att testa flödet men istället så sväller det upp en stor KULA på min hand.. inget mer att göra än att sticka i den andra handen också.. aj aj.. INTE heller denna gång verkar nålen ha satt sig rätt så barnmorskan tillkallar hjälp då hon själv nu misslyckats två gånger! Någon halvtimme senare kommer en annan barnmorska in och sticker mig självsäkert med nålen och träffar rätt, hurra nu får jag dropp! Klockan är nu 10.45 och jag lägger mig ner för att vila den sista 1,5 timmen innan det är dags för min tur!

Efter att ha sovit lätt i runt 45 min kommer barnmorskan in och meddelar att det är VÅR tur! REDAN!! Tänker jag som tittar på klockan som ”bara” är 11.20.. och flyger upp ur sängen..! Jaja.. blir ruggigt nervös och frågar om jag får gå på toaletten först vilket jag får så jag skyndar mig och sedan tar vi fart mot operationssalen..

Väl framme vid salen möts jag av narkosläkaren, två kirurger, två barnmorskor och säkert någon mer som jag missat.. och jag får sätta mig upp på själva operationsbänken för att få bedövningen i ryggen som ska hjälpa mig att inte känna något nedanför midjan vid ingreppet. Min nedre halva av kropp börjar sakta men säkert domna bort och då passar barnmorskan på att sätta fast en kateter efter att ha hängt upp en skynke över min mage så jag ska slippa se dem skära i mig. Ca. 10 minuter skulle det ta innan bedövningen verkade med sin fulla kraft. Men jag tyckte inte att bedövningen verkade tillräckligt bra och vart ännu mer nervös för nu trodde jag att det skulle göra ONT och att jag skulle känna av exakt allt! Den snälla kirurgen som för övrigt var typ.. 25 år gammal och såg ut som OCH kändes som Little Grey i Greys Anatomy (!) lugnade ner mig och berättade att jag kommer känna av vissa saker som beröring men inte smärta. Hon berättade att hon precis nypt mig riktigt hårt med en pincett på benet och då jag inte reagerade alls.. så.. ja.. funkade ju faktiskt bedövningen.. HURRA! Klartecken för operationen gavs!

Några minuter gick.. jag tittade på klockan.. nu var den 11.55 och jag kände hur de började rota och gräva runt i magen, en konstig och obekväm känsla.. Ed höll min hand och jag var SÅÅÅ nervös! Tänk om något går fel, tänk om de råkar skära i bebisen när de öppnar mig, tänk om de skär fel och jag dör och Céline får växa upp utan mig! Ja.. det var många blandade känslor och Ed verkade visst märka av det för han bad mig andas och slappna av. Och sekunderna senare så hör vi ett barnskrik bakom skynket och då brister jag ut i gråt, av lättnad och av glädje! Några minuter går innan navelsträngen klipps (dock inte av pappa då vi glömt säga till att vi hade velat göra det!) och bebisen lindas in i en handduk bakom skynket där jag och Ed bara väntar på att få se vår lilla nykomling. Och plötsligt så dyker barnmorskan upp med det lilla knytet och det enda jag och Ed ser är ansiktet och då bebisen är så lik Céline utbrister jag: ”det är en lillasyster, hon ser precis ut som Céline!!”! HAHAHA! Ed däremot är smart nog och frågar ivrigt istället vad det är för kön och när barnmorskan kom på sig själv att det dolt könet ber hon om ursäkt och börjar försiktigt dra ner handduken där då ser vi… EN LITEN PUNG!! Men va!! Hahaha det var visst en lillebror! Jag och Ed skrattar och gråter på samma gång och medan barnmorskan väger och mäter lillebror: 3850 gram och 51 cm så konstaterar hon att lillebror blev lite stressad i slutet och bajsade i vattnet. Lillebror mådde ändå rätt bra och Little Grey och Co. hade nu börjat sy ihop mig. Medan de sydde ihop mig fick jag hålla lillebror i famnen men jag blev helt plötsligt alldeles yr och illamående så Ed fick ta över.

När allt vart klart var kl. 12.45 och jag kördes in till uppvaket där jag trodde att illamåendet skulle släppa.. men icke.. jag spydde två gånger på uppvaket och ville bara fortsätta kräkas men fy vad det var obehagligt att få kräkreflexerna då hela magen spände ihop sig!! Trodde ett tag att alla stygn skulle spricka upp då det var så obehagligt! Jag fick tillbaka känseln i benen rätt snabbt och efter någon timme på uppvaket kördes vi upp till vårt rum, jag med syresättning för illamåendet då jag var trotsig nog att tacka nej till tabletter för det hehe 🙂 Lite senare på dagen kom Céline och min mamma och hälsa på och vår familj var nu samlad för första gången! <3

En 6 minuter gammal lillebror och jag <3